pappa har räddat mitt liv.
jag skulle egentligen vänta till tisdag då csn pengarna kommer.
men jag kunde inte.
jag är så trött på bra musik som kommer ur kassa högtalare i den bärbara datorn.
länge har jag längtat efter bas och fräs i högtalare.
så jag tog ett lån av min käre far och åkte till classe ohlson och införskaffade dem.
ohhh livet smakade med ens mycket bättre.
drömmen om honom med en ny tjej i travemunde där vi varit och ahft det så mysigt den där helgen försvann ur mitt huvud.
i natt drömde jag att han hade en ny flicka. en flicka han tog till VÅRA platser.
jag åkte dit för att hämta något. han berättade det. jag skrek. jag slog. i sorg och panik att han verkligen försvann.
tvärvakande och kunde inte somna om. känslan som jag ahde då låg som en tät dimma.
sorgen som förvandalas till paniken.
jag var vaken. klarvaken.

cyklade ner till jobbet för att börja med några kaffe och piller mornar hos de gamla.
började bra. kokade kaffet. kammade genom hennes tunna går hår. prydde hennes hjässa med det slitna diademet som vi inte får byta ut trots att hon har andra. ställde fram gröten med smörhöla i och rörde om grädden och sockret i kaffet. störde hennes kaffemorgon med piller. en två tre. sju. panodil, tradolan och xkajspo tabletter i en salig röra. de stela fingrarna tog sakta för sig av smörgåsbordet av piller.
låste dörren och gick till nästa kaffemorgon.
du har väl medicin också! är det första hon säger efter hej, jasså är det du nu känner jag igen dig.
medicinen är det viktigaste i hennes vardag. här får man istället störa med kaffe istället för medicin som helst ska ha svalt innan jag låst upp dörren.
lämnade henne och gick vidare.
blir kallad till förstärkning då någon har satt sig på golvet. schemat blir förskjutet och de andra får vänta.
hjälper min kollega som även hon blivit försenad.
tar trapporna ner, snabbast så.
låser upp en ny dörr.
hej hej.
ser rollatorn vid toaöppningen sticka ut. ja hon är på toa och tar det lugnt i hallen då jobbmobilen ringer och jag pratar. damen pratar där inne. jag kommer strax ropar jag. inte säger hon något mer än att hon undrar var jag är.
så kommer jag in och stackars damen ligger i en mycket otrevlig ställning på golvet och på det ena och andra har hänt.
huvudet är inte med på henne så när jag kommer in säger hon inte att hon ligger. så jag tog det lugnt. får lite dåligt samvete men börjar prata med henne och ta hand om henne. ringer på förstärkning och vi gör vad vi kan innan dsk kommer och hjälper oss.
tvättar henne och gör det så bekvämt som möjligt där nere på golvet åt henne.
jag frå avbryta och lämna min kollega med sköterskorna och fortsätta med de mer lugna mornarna.
nu är tre av fem arbetande sena med sina scheman.
de två andra blir också sena då de behöver vår hjälp.
när lunchen ska börja delas ut är vi klara med morgonen.

det är inte rätt. det är inte värdigt.
en dam larmar om toabesök men får det efter en timme då personalsykan är för liten och prioritering får bli de som ramlat. då kan hon såklart inte gå på toa längre.
det är inte rätt. det är inte värdigt.
vi sliter som djur för att alla ska få den tid de önskar på ett ungefär och det är vi som tar hand om dom när akutainfall sker som att de ramlar eller blir sjuka. det är vi som är där och tar hand om dom. det är dom som larmar när vi är sena som idag. jag tror varenda en larmade. de väntande och jag förstår att de larmade när de är vana att få hjälp vid 9 och vi kommer 10-11.
men det är även vi som får ta de sura kommentarerna om hur sena vi är. jag förstår dom men man vill att de skulle förstå hur mycket vi försöker. det är inte vårat fel vi gör det jobb vi fått utdelat. att planering med tid inte är bättre är även vi eniga att hålla med om är skamligt.
vi är en grupp med larmansvar. vi ska ta hand om larm. det är vår plikt. ska det då inte finnas utrymme för larm i vara scheman?
idag gjorde det inte. alla hade fått sin hjälp om det vore som vanligt.
men i ett sådant här yrke kan man inte räkna med att allt är som vanligt. det är människor vi jobbar med. människor ändrar sig från dag till dag. man kan inte säga att det är lika varje dag att vi kan ha exakt den tiden för varje person varje dag. endel dagar är de sjuka. andra dagar tapapr de balansen och ramlar. endel dagar är de svaga och kräver längre tid.
det är gamla och sköra människor vi jobbar med. vi måste få en liten marginal att jobba med.
marginalen som ska täcka fall, larm, sjukdomar och svaghet.
äldreomsorg innefattar bla de fyra kompenterna.
idag märkte jag inte att vårat företag sett till de fyra.

jag har jobbat. jag har städat. nu skulle jag plugga. men jag är helt slut.
men ska börja skriva rent i alla fall.
sen bio med hein.

e.

jag har alltid träffat de jag verkligen fallit för i slutet på augusti. sen har vi blivit vi i spetember.

en gång var dom fluffiga och vita.
då efter september 2006. när oktober blev november och golvet blev kallt trots att det var heltäckningsmatta. den där dagen då vi handlade hundra saker. men mest nöjda var vi med våra fluffiga saker. mina var vita hans var svarta.

löjligt.
alla packet jag fått. allt jag packat upp. alla minnen jag fått tillbaka.
av allt blev de vita fluffiga en big deal.
satt och höll i dem länge.
såg på dem.
de var inte vita längre. mer grådassiga. de var inte fluffiga längre. ingådda och volymlösa.
som när något vissnar.
kan tofflor vissna?

bara när jag fick första paketet har jag känt det jobbigare. men då var jag svag. då var allt jobbigare.

nu är det en sorg mer än en panikkänsla.
djupt ingrodd.
jag vet inte hur jag skulle reagera vid ett möte.
inte ens vid att höra hans röst.
han föreslog att komma hit i oktober.
hur tänker han?
summan av det blev att han inte visste vad han ville.
ville han igen? ville han inte?
vill han inte måste det gå längre tid så vi verkligen bara kan vara vänner.
vill han får han göra vad han vill för vill han så vill han.
men vad skulle jag vilja om det kom till kritan?
känslomässigt tror jag att jag kommer vilja när vi ses.
det är något menat med oss. som pusselbitar.
det var tiden som var fel. den är fortfarande fel.
hur skulle vi lösa det?
jag ska inte lösa det. för jag ska inte ens tänka på det.


kinderzimmer lådan är i svea. den innehöll mer känslor än jag anat.
nu stänger jag locket på den och återgår till det jag känt de senaste veckorna.
styrka.
styrka med hamburgtofflor på mina fötter.

e.



i september då vi blev vi.




vi den här tiden hade jag mina tofflor.
han skrev på min mage.

livet vänder.
nu är sommaren slut.
när sommaren kom trodde jag inte jag skulle överleva den.
ärligt. så hemskt var det.
allt var kaos.
jag var tillbaka kastad till ett då från mitt nu.
utan min vilja.
jag fick mina saker hemskickade och jag ville bara retunera dom och mig själv.
idag fick jag mitt sista paket.
vemodet och saknaden finns där.
hjälplösheten och viljan att få det som det var.
men jag kan hantera det. jag kan tränga undan det.

jag ser inte ett paket där jag vill skicka tillbaka mina tillhörigheter för att de egentligen hör dit.
jag ser det posiotivt istället. jag ser jackan och stövlarna jag lämnade som inte behövdes under sommaren som jag nu behöver och har saknat.
jag ser det som ett tillskott.

jag gjorde det värsta av allt hörom dagen. hamnade i min gamla hårddisk och kikade på bilder. plötsligt var jag i hamburg. vi hörde ihop. vi passade som pusselbitar.
utan att jag visste ordet av rann tårarna stilla ner för mian kinder.
sorg.
ingen panikgråt längre.
det är mer som en djup sorg nu mer.

på testet i veckorevyn var det enda svaret:
"varför gjorde ni två slut egentligen?"
så sant så sant.
varför?

men livet vänder. någon gång vänder det och jag känner mig mer tillfredsställd än på länge.
jag trivs i min hemmstad igen. något jag inte gjort på flera år.
jag känner mig rätt för mitt val av utbldning även om jag inte förstår hur jag ska klara det känns den rätt.
jag har haft en underbar sommar med nina, jo, linda och drew.
jag har en fin liten lägenhet jag snart ska få inreda från ikea. snart snart.
jag får sms och uppskattning från flera håll. seriösa eller inte. de ger mig vad jag behöver.
jag har haft  två roliga nollningsv eckor och träffat skönt folk i och utanför klassen.
är nu etta och har äntligen fått mitt csn på kontot och kunnat betala av skulden tll mamma och pappa.
jag är världens mest underbara familj. ögonstenen matilda är ju den som ger guldkant på det hela.
även om vännerna är utspridda både här och var så finns det alltid en axel att luta mot.
de som tog emot mig på försommaren och de som hjälpte mig under sommaren.

jag är på gång.
jag blir starkare. jag är svag.
men jag klarar mig.

never again will i kiss you.
never again will i want to.
never again will i love you.
it was you.


i came for you.

e.


hittade mig i vimlet. i dimman.



LIIIIIILAAAA LIIIIILLLLAAAAA LAAAAAAAAAAAAAAAAGET!

en tshirt jag köpte i florens låg i kassen från väskan.
jag sydde i en knapp som ryckts ur i hamburg.
den åkte hur en het stund i vår soffa.
nu sydde jag i den.
kassen jag packade upp var kläder jag fick i maj. kläder jag fick i en väska jag har en bild på långt bak i denna blogg. hundra mil från vad jag är idag.
men det gör fortfarande ont.
även om jag hittat styrka så är sveket fortfarande starkare.
nu sitter knappen i.
som om jag skulle kunna radera minnet för att spåret inte finns kvar.
spåret syns. tråden på den knappen är svart.
de andra har brun tråd.
den knappen kommer alltid vara då i hamburg i ett rus.
den tröjan kommer vara florens då på äventyr.
minns när jag satte mig på ryan air planet mot frankfurt/pisa/florens.
det var mulet och jag undrade när jag skulle komma hem igen. om jag skulle. denna resa kunde bli något som ledde till jobb och jag skulle bli fast.
fast blev jag.
men inte med någon italienare som de andra förutspådde.
hamburg.
av alla ställen från florens.
jag minns när jag gick på planet till cypern.
jag var så svag. egentligen orkade jag inte med något nytt just då.
men jag var tvungen. jag minns att jag tänkte att så många gånger som jag klarat mig och kommit hem hel.
denna gången kanske det är min tur.
speciellt när anna sa:
jag vill ha hem dig levande erika.
då var jag för första gången rädd att kliva på ett plan. då var det förväntan med skräck. delvis för det och för hur jag skulle klara av saknaden där nere.
visst var det svårt men det hjälpte otroligt mycket även om arbetet inte är klart.

idag har jag krovstoppat hjränan och nu får jag inte in mer.
det får helt enkelt gå som det går imorgon på min livs första tenta.
hua jag ska inte sticka under stolen med min nervositet.
ordet tenta har alltid skrämt mig.

jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad
jag skulle inte ha så bråttom att träffa någon ny
jag skulle andas i det tomrum som blev över

jag skulle sitta på ett flyg mot karlstad och låta hamburg va
du skulle få den tid över  för dig själv som du sagt att du vill ha
jag kanske skulle leta upp någon yngre det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig under natten
men jag skulle aldrig ha tålamod att någongång bli förstådd ingen känner mig så väl som du

just i skrivande stund med denna sorgliga text får jag ett sms.
ett sms som är något annat. som är glatt.
tack.


på lördag kan vi slappna av.
allihopa.
då är det nollning efter vinstigen och kanske kommer vi se ur såhär?
troligen kommer inte linda bo i en nylonstrumpa då också men man vet aldrig.

e.

det är svårt det är mycket det är krångligt detär tröttsamt det ger kli i huvudet det ger stress och det gör mig galen.
men det är roligt det är just nu kanske inte det mest interessant men man känner sig sååååå smart när man fattar. när man tragglat sig igenom suckar och stönar och inser att AHHAAAAAAA.
idag var det den krångliga protein syntesen som gick hem i erikas tröga skalle efter Lainas tålmodiga förklaring. tackar henne enormt för detta. som om det mesta släppte efter det.
dock tror jag fortfarande att jag kommer köra på fredag. det är liksom sjukt mycket att få in på en o en halv vecka. och får man in det ska man även hålla reda på det. vad var vesikulära transporter och hur var det med de mediära transporterna, vem var vem? vänta nu transkription och replikation då?

dagens smart ägg var dock återigen JAG.
att tänka före man pratar är en bra idé. speciellt i hörsalar på universitet.

i syra/basdelningen handlar det ju om protoner och i ph bufferten om väte, så det är skillanden då?
men erika titta på väte.
H+
ja erika du vet att pluset betyder positivt och du vet att protoner är det.
ja erika det är samma sak.
suck.
jag visste ju det. men äggbert tänker inte ibland.
lektor patrik svarar, ja det är ju samma sak och jag säger ahh smaarrrrt där lite skämtsamt när jag inser mitt misstag.
tystnad.
haha.

jaja jag bjuder på den.
sen satt jag och emelie på biblitektet från 15 till 19 och tragglade och tragglade.
det är skönt att plugga där uppe. även om man pratar emellan åt så byter man ut saker man pratat om tidigare och inser att just så var det ju.
imrogon blir det typ 9-15 i skolan och efter rensa skallen på body pump blir det hemmaplugg.
jag har en plan ochd en tänker jag följa.
jag har inte pluggat universitetsnivår förut så jag vet inte om planen funkar men jag har haft 4 dagar på mig att få in detta och planen känns realistisk. om jag hinner få in allt är en annan femma.

skallen är tjock ska ni veta.
ingen nollning förrän på lördag blir det.
dumt att ta död på de hjärnceller jag just byggt upp.
stenhårt på vinstigen på lördag istället.

nog med nördigt pluggis tjat.

en viss man är fylld av ånger och har ingen riktig mening med varför han tragglar runt i sina gamla hjulspår.
han pratade i gåtor till mig men jag kände hans ånger och hans förlust.
sakta steg segern i mig och jag tyckte han förtjänade det även om jag såklart hoppas det blir bättre, men det ska få gå ett bra tag innan han blir det.
jag vill kan inte göra saker som jag gjort ogjorda och det är vad jag vill. nu måste jag bara handskas med dom och ta hand om dom själv sa han.
jag svarade.
du kan göra allt bra igen
men hur? frågade han
det är upp till dig att visa sa jag med åtföljande att jag tyckte han förjtänade att känna lite nedgång känslomassigt än bara hans problem med pengar och allt vad det är med bilen och jag vet inte mer.
känslor är svårare att ta hand om.
en bil kan man reparera
en räkning kan man betala
och kan man inte betala kan man jobba

känslor ja.
ofta när jag går på toa kryper ångesten på. varför det sker på toaletten vet jag inte.
som om jag gjort fel.
jag har inte gjort fel.
jag vill inte ha det ogjort. snarare tvärtom.
men just i den stunden är allt annorlunda.
jag blir tyst. underlig och inte jag.

kanske dags att sluta plugga för dagen.

alla. ja då menar jag alla tjatade på mig. att gå med i facebook.
efter att alla tjatar minst 565849303 ggr var orkade jag inte stå emot.
nu hatar jag det med viss facination.
jag kan se allt jag inte vill se.
jag kan visa allt de inte vill se.

e.