jag har alltid träffat de jag verkligen fallit för i slutet på augusti. sen har vi blivit vi i spetember.

en gång var dom fluffiga och vita.
då efter september 2006. när oktober blev november och golvet blev kallt trots att det var heltäckningsmatta. den där dagen då vi handlade hundra saker. men mest nöjda var vi med våra fluffiga saker. mina var vita hans var svarta.

löjligt.
alla packet jag fått. allt jag packat upp. alla minnen jag fått tillbaka.
av allt blev de vita fluffiga en big deal.
satt och höll i dem länge.
såg på dem.
de var inte vita längre. mer grådassiga. de var inte fluffiga längre. ingådda och volymlösa.
som när något vissnar.
kan tofflor vissna?

bara när jag fick första paketet har jag känt det jobbigare. men då var jag svag. då var allt jobbigare.

nu är det en sorg mer än en panikkänsla.
djupt ingrodd.
jag vet inte hur jag skulle reagera vid ett möte.
inte ens vid att höra hans röst.
han föreslog att komma hit i oktober.
hur tänker han?
summan av det blev att han inte visste vad han ville.
ville han igen? ville han inte?
vill han inte måste det gå längre tid så vi verkligen bara kan vara vänner.
vill han får han göra vad han vill för vill han så vill han.
men vad skulle jag vilja om det kom till kritan?
känslomässigt tror jag att jag kommer vilja när vi ses.
det är något menat med oss. som pusselbitar.
det var tiden som var fel. den är fortfarande fel.
hur skulle vi lösa det?
jag ska inte lösa det. för jag ska inte ens tänka på det.


kinderzimmer lådan är i svea. den innehöll mer känslor än jag anat.
nu stänger jag locket på den och återgår till det jag känt de senaste veckorna.
styrka.
styrka med hamburgtofflor på mina fötter.

e.



i september då vi blev vi.




vi den här tiden hade jag mina tofflor.
han skrev på min mage.