så fick jag ett mail.
ett kort mail.
lika kort som mina.
jag var formell.
till slutet då jag inte kunde hålla mig.
jag närmar mig ett år sen jag träffades av blixten i central park i florens.
det kan inte gå obemärkt förbi.
så jag skrev det här i slutet efter blixtkablar och betlaningar av paket och SKIT:

after all. all the damage you made in me.

this weekend is one year ago i met the best boyfriend ever in central park florence. the one i never thought could hurt me so.

you were one of a kind. not like everyone else. one i could trust.

i could not.




han hade mage att säga att han inte skulle behöva betala mer paket att skicka till mig. att det räckte nu. att det var min tur att betala. jag kunde skicka pengar.
rouven, detta var ditt fel. ditt beslut.
jag erbjöd mig till och med att komma och ta hand om mina saker så att jag fick dem hem. jag som visste var allt var.
du tog inte det erbjudande.
skyll dig själv.

nu finns inte det erbjudandet kvar.
då får du stå där.
och betala.
det är enkelt att betala.

var glad att du inte har mitt hjärta.
det kan man inte betala så blir det bra.

BOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOORT
tankar bort tankar bort bort bort
tankar tankar
paniken kryper längs ryggraden.
han är inte kvar. det finns inte mer.
chansen är död.
för han är död.

men jag vill ju. fan jag vill ju.

e.