satt i solen utanför skolan i två timmar.
morgonen hade börjat med minus sju grader. jag hade dubbla leggings.
det hade man inte behövt. det blev varmt i solen och för en gångs skull var föreläsningsalen dövarm.
mest för att en viss ventialtion förmodligen tagit semster.
för det var ingen skön värme.
noll syre och femtio illaluktande molekyler från typ 80 pers. jamjam.


så här pigg o gla blir man av den unkna salen.



after school.

satt i solen igen och väntade in elin och ida.
en minilunch på mat och muffin.
mangocreme i en clubsandwich fy satan vad gott. ska införskaffas.
elin hade bråttom till en ny kläckt bebis släkting /vän.
ida skulle också hem. men vi fastnade på skopunkten och jag skyller på henne att mitt begär tog över.
hade hon bara gått till H&M och hem som hon skulle hade jag troligen inte köpt 3 nya vårskor.
fuck my budget in the ass liksom. (dock 3 betala för 2)
men gooosh i löööve my shoes.
ett par slit och släng svarta pumps som jag letat läänge efter.
ett par likadana blå till mina lackleggings.
OCH ett par tygskor som jag planerat inför våren.
så de behövdes ju egentligen....
och alla skorna är super skööööna. tro mig jag ska bo i tygisarna.

nu ska jag smaka på freebase gratängen med tacosåspinapple och kassler.
rester som var tvungen att användas.
det och qinoua.
slir i magen.

trött.

e.

vidriga tanke. att någon i min närhet plötsligt skulle försvinna.
såg nyss på kustbevakarna där en man ramlat slagit i huvudet och dött. två anhöriga berättade att han skulle fylla 50 imorgon. nu fanns han inte mer. en resa de gjorde för att han fyllde 50 så försvinner han. för någon vecka sen såg jag en del av en dokumentär om 3 kvinnor med småbarn allt från nyfödda till 4 år. kvinnorna hade förlorat sina män. den ena under graviditeten och hon fick aldrig dela deras son med honom. sonen fick aldrig se eller känna sin pappa.
förut har jag förlikat mig med tanken om döden.
den är ju ofrånkomlig.
men senare år har det blivit värre. speciellt rädslan att själv dö.
i alla fall i fel tid. när man är gammal är det väl en sak.
att försvinna och inget mer finns.
men bussarna fortsätter åka, affärerna stängs och öppnas, bullar bakas och matvaror äts upp och bajsas ut. fester och bakfyllor forsätter och allt rullar på. mina nära har det jobbigt men på någotvis rullar deras liv också vidare. de kämpar sig upp. de tar sig till arbete och syssesättningar. matilda växer upp och jag försvinner som en moster hon får höra något om här och var men jag kommer bara vara någon hon hört om. hon minns mig inte.
panik.
att förklika mig med den tanken går inte.
inte heller den om någon nära försvinner.
som jag drömde för någon vecka sedan.
daniel dog. jenny (min syster) stod där med sorgen och hörde matilda säga pappa hela tiden. men pappa är borta. jenny var tvungen att vara stark för matilda men hur skulle hon orka det. hon ville ju ha tid att sörja.
ahhhh börjar ju fan grina när jag skriver det här.
som flera andra nätter när jag drömt att pär dött och ingen har förstått utan bara skakat av sig det och trott att jag skulle göra det lika lätt. att stå själv med saknaden. själv i hopplösheten att inte få tillbaka den man delat allt med.
vaknade i panik och tok kramade om honom.
jag såg ps i love you för någon vecka sedan också.
även den om hur en kvinna mister sin man och står i en hjälplös sorg och saknad.
läste den boken när jag låg på stranden på cypern. hemsk. bättre än filmen men det hör inte till saken.
historien grep tag i hela mig.
just då var jag hopplös i min saknad och vrede över att förlorat rouven.
när jag läst den insåg jag att det var bra mycket bättre att bli dumpad än att han dog. för fanns han fanns en chans. eller ialf ville inte han men jag.
dog han bara plötsligt medna vi båda ville så ville ju båda. då fanns ju var chans. vårt hopp. vår kärlek.
men han ville inte han fick jag ju förlika mig med det.
att förlika sig med att någon är borta. någon man inte velat gör slut med, säga hejdå till eller sluta träffa.

panik.

imorgon är det läkemedels köck tenta.
det är åt helvete med den.
men jag lever, de som är nära lever.
det räcker för att jag ska vara nöjd just nu.
dessutom VG på mina första hemtenta, hälsopsykologi.

e.



var hos allra käraste syster idag.
åt fiskbullar och bråkade med mattetalen.
hon är bra hon. ta och lev ett tag till.
jag har ju redan klarat tentan, varför måste jag göra den igen??!!!

det är tomt på kontot. eller egentligen ligger jag väl back.
jag har 15 dagar kvar att överleva till nästa penga påfyllning.
jag som på stockholm gav en lite reaktion åt uteliggarna och bönade för att det inte skulle bli jag en dag.
blir jag det har jag i alla fall tre par nya skor till våren och ett par i-like-mucho lack leggings från american apparel.
plus en stor rosa t shirt som säger
la bouche is my queen

stockholm i övrigt var fint. den underbara götgatsbacken överraskade med några nya affärer (ett tag sen jag var där nu) det stack lite i bröstet när jag stod under min gamla lägenhet på tavastgatan och suktade.
annars kändes det mest skönt att få åka hem.
just nu är det inte där jag ska vara.
fast jag saknar mycket är det mycket jag inte vill ha.
de är de bitarna som jag inte vill ha jag får tänka på.
som att man är ingen bland en miljon människor.
man syns inte. alla är lika trots att alla försöker vara olik den andra. men det är just det som gör alla så förbannat lika.
men söder är söder.
till och med kellys hann jag med.
dock kan jag bara hata drottninggatan och kringliggande gator runt plattan och NK.
blejblej.
sjutusen människor och ingen charm alls.
opersonligt och ett tryckande ljud från allt som försigår på de gatorna.
nej ge mig sofo och medis.
ge mig tavast och hornet.
ge mig kungsholmen.

ill be back.
när jag jobbat upp siffrorna på kontot igen.




kärlek



men de kostade bara 160+199+49 de e billigt för 3 par skor




e.

kent.
alltid lika strålande. alltid lika rörande. alltid lika starka.
rakt in i mig skjuter dom sin musik.
vissa låtar träffar på ställen jag glömt. vissa på ställen jag känner just nu.
sist jag såg dem var i tältet på fältet.
jag stod med malin men under samma tak fanns någon annan då. någon jag aldrig fick ro ifrån. då rann tårarna när mannen i den vita hatten spelades. då högg det rakt i hjärtat när jocke sjöng du bara skrattar åt mig förminskar allt till ett skämt.
det var under de där åren då vi aldrig gav oss. då vi sågs hit och dit. men vi var inget.
det knäckte mig.
den här gången log jag stolt och kom den en tår i ögonvrån var det en glädje tår.
om man jämför då undet tältduken mot nu innanför LLAs väggar så är det en enorm skillnad.
hon under tältduken finns inte kvar. sprickorna i hjärtat är för länge sedan borta, ja jo ny har ju kommit sedan efter andra.
men allt jag inte visste då. allt jag vet idag.
handlar inte om honom så mycket utan om min egen utveckling.

kent kommer alltid vara mina.
de sjunger rakt in i mig.
texterna passar som säkert för en massa andra in på mina stunder.
texterna. ett genialt mästerverk.
jag kastar pil i min kuvös.

efter kent röjde jag och lisa mattan av månen bland högstadiefölk, basketfolk och benke & co of course.
mötte upp pär som var på nöjes.
fyllebyllan gav oss lite tjafs. men det var ju bara trams.
viktigast är att han finns.
pä.

dessutom.
hade aldrig kunnat gå på kent med min pojkvän om det varit rouven.
de är så viktiga för mig och han kunde inte förstå ett ord. även om han hade lärt sig svenska hade han inte förstått. det gjorde mig lite ledsen då.
det spelar ingen roll nu.

e.









En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem

Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser

Minns du vår blodsed, våran lag
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
Jag minns allt, som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns
Att det är långt hem

Och snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen sätter du själv dina gränser

Den där pojken jag aldrig kände
Som gick på gator jag aldrig såg
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Under ett tunt och flygigt hår

Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov

Men älskling vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö