ensam.



på skolan kände jag bara hur jag behövde space. hur jag ville ha tid. jag ville andas själv.
jag behövde tid att tänka.
allt kändes inte lika längre.
tänkte att jag bara behövde lite utrymme efter alla dagar ihop.

jag behövde sitta själv. skirva ner saker. ha musik på max och bara vara jag.

i skolan var tomas seidal en god tillgång. patolog som kan sin sak. även om lärare. han var lugn och förklarade bra. så det var inte pga honom jag somnade.
men jag somnade och vaknade när jag hörde mig själv börja snarka.
inte ok!
höll mig fast i pennan för att inte glida ner i sömnen igen.
sjukt trött.
lunch blev piggare.
men sen la sig maten och ögona klippte igen.
jag ville hem. vara själv och vara sunkig och skriva.
sen via sms kom jag ju på att han hade sina saker här och han skulle ju med.
när vi möttes i gläntan handlade det inte om sakerna jag trodde han skulle hämta.
han behövde prata med mig.
på helt fel humör för att tänka klart. för allvarliga smatla. för förtroliga samtal och rediga utlåtanden.
jag ville bara vara sunkig med min tå.
vi gick till vårdcentralen och jag sögglade med min tå han hämtade en väska somewhere.

möttes upp och gick hem till mig.
kände bara hur trött och i behov av att vara själv jag var. men behöver man prata måste man få prata.
dåliga ursäkter som att jag behöver vara själv godtages ej från mig om jag behöver prata så då gör jag ju inte det tillbaka.

mycket prat blev det.
jag klarar inte av osäkerhet och vacklanden. de som ska vara med mig måste veta vilka de är. de måste kunna stå där i vinden utan att ramla. det måste finnas något att hålla i. som jag trodde det fanns i dig.
det var mitt första intryck.
ta mig som jag är eller slipp liksom.
nu verkade det annorlunda.
det är nog inte annorlunda.
måste bara hitta rätt. lära dig ha tålamod med mig och face the fact om mitt liv.
thats me och jag ångrar inget jag gjort.
take me or leave me.

sen måste ju jag ge tålamod tillbaka.

sen var det inte lika lockande att vara själv längre.
det kändes bra igen i mig.
att herrn sedan lockade fysiskt gjorde inte saken bättre.
men jag visste vad jag hade behövt på dagen innan och jag hade även under dagen tänkt att det vore bra med en dag ifrån varandra.
så trots rusande kolsyra fick han gå.

jag ville bara skita i alla krångliga tankar och titta på ena sidan om hans överläpp som dras lite snett uppåt ibland.
det gör mig galen.
speciellt när det märks att det inte kommer medvetet.

blir besviken om inte dörren öppnas imorgon.

e.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0