jag ville gå ut och dansa. vilket jag varken hade råd med eller kropp för. min kropp behöver pausa från alkohol. och ingen som ville ut heller.
så jag hoppades på nästa helg. men då ska alla på fest.
utom jag.

så igår belv slapp kväll med tjejerna och det blev ett långt samtal om bröllop, barn och allt sånt.
va?
sådant ger mig ångest. sådant gör mig ledsen. för ett halvår sedan tyckte jag om dom tankarna. då fanns en möjlighet. då fanns det i mig. hade aldrig förut lockats av bröllop, barn och familj på det viset när jag träffat någon. aldrig varit den som sett det framför mig. aldrig kunnart tänka i de banorna.
visst skulle jag vilja på något vis men jag har aldrig planerat det.
första gången jag känt det var den där kyliga dagen i hamburg. då han visade mig  michael kyrkan.
då han skojade bröllopsvalsen när vi gick in.
ja! tänkte jag.
ett halvår senare var allt borta.
nu skickade lisa låten som jag för kasnke sju år sedan skulle kunna tänka mig ha på ett bröllop.
kanske inte nu längre. men dock.
nu känns det som om det är ljusår bort.

det kosntiga är att mycket här hemma känns som om det kommit det stort avstånd emellan. inget är lika nära som det var förut. saker och ting känns annorlunda. människor och vänner känns som om de inte är lika nära som de var förut. varför känns det så?
det gör mig tårögd.
jag känner mig ensam.

de som jag inte känner mig ensam med är matilda, jenny och daniel.

förut har jag varit tok sentimental och vill bara åka tilbaka var jag nu kommit ifrån men efter ett tag vant mig. folk har inte känts så långt ifrån mig som de gör nu. då har jag varit borta längre.
nu är jag sentimental men jag kan handskas med det. det är inte  tåriga kvällar framför fotoalbumet och alla musik i bott. det är istället musiken i bott men ser framåt.
jag har bestämt mig att jag måste. jag ska ju stanna nu.
men hur jag än försöker. staden kanske inte är så skrämmande som den varit annars. men nu är folket det istället.
jag känner mig ensam trots att rummet är fyllt.
vad är det?

tre år.
livrädd och ensam.

fast jag vet att jag inte är ensam. men hur ska jag få den känslan tillbaka?

e.



en gång till.