dessa stjärnor.
de lyser så klart.
jag följde dem när det sändes förra gången.
ikväll fick vi se dem ett år senare.
den som tog steget till att bli en stjärna på himlen först var Helena.
jag behövde inte se många sekunder utan att klumpen i halsen gjorde det svårt att andas och tårarna rann.
det tog inte många sekunder innan jag tackade igen för det jobb jag fått till sommaren.
även om jag inte har en större aning vad jag ger mig in i.
men av att se på dessa hjältar kan det inte bli fel.
visst jag gråter framför tv:n.
visste det kommer vara tufft många gånger som sköterska på onkologen.
men så mycket det ger mig.
att bara se detta program. att följa bloggen med den lymfomsjuke Gustav.

så mycket sorg.
men dubbelt så mycket glädje.


tänk när inte du finns där att krama om imorgon.



(google och svt kommer bilder ifrån, förlåt om jag inte får låna, men ni har gett så mycket jag vill visa)


e.