en känsla jag aldrig trodde jag skulle och vägrat känna igen finns. den ligger och skakar under huden.
livrädd. livrädd för att sveket ska komma. som det gjorde då.
en annan känsla jag glömt att jag hade har också slagit sig till ro. den känslan ser på min kropp som inte jag ser på den.

i och med detta har allt jag jobbat med och byggt upp börjat rasa. de saker jag visste var en sida av mig som inte var bra. de saker som gjorde mig till någon jag inte ville vara, jag var nästan i mål med mitt arbete, men nu känns det som jag är på ruta ett igen.

inget har hänt. inget kommer hända.
men vad ska jag tro?

det enda jag vet är att VARJE gång jag känner mig rätt nöjd och även säger detta högt till någon, ja då är det som att någon hör mig och tänker att där på toppen ska inte erika stå, dags att putta ner henne.

som jag och min kära syster pratade om att jag har svårt att njuta av om det faktiskt är bra, för så här kommer det inte vara länge till. nu kära syster kände jag efter och lät mig säga att det var bra.
VARJE gång jag gör det slungas jag ut för toppen.

jag vill tro att det bara är några dagars lugn och insikt som måste infinna sig och sedan är jag tillbaka.
värst är om allt återgår, men jag innuti har tappat allt jag byggt upp.
åhhhh.


på detta är det heltidbedömning av min sex veckor på praktiken idag.
mia... beröm mig! orkar inget annat. kommer börja stortjuta vid minsta negativa grej. inte för att jag inte kan ta det utan för att jag är sjukt svag at the moment. plus enormt trött.


jag drömde en jobbig dröm igår natt. känns inte som jag vaknade ur den.


e.