kent.
alltid lika strålande. alltid lika rörande. alltid lika starka.
rakt in i mig skjuter dom sin musik.
vissa låtar träffar på ställen jag glömt. vissa på ställen jag känner just nu.
sist jag såg dem var i tältet på fältet.
jag stod med malin men under samma tak fanns någon annan då. någon jag aldrig fick ro ifrån. då rann tårarna när mannen i den vita hatten spelades. då högg det rakt i hjärtat när jocke sjöng du bara skrattar åt mig förminskar allt till ett skämt.
det var under de där åren då vi aldrig gav oss. då vi sågs hit och dit. men vi var inget.
det knäckte mig.
den här gången log jag stolt och kom den en tår i ögonvrån var det en glädje tår.
om man jämför då undet tältduken mot nu innanför LLAs väggar så är det en enorm skillnad.
hon under tältduken finns inte kvar. sprickorna i hjärtat är för länge sedan borta, ja jo ny har ju kommit sedan efter andra.
men allt jag inte visste då. allt jag vet idag.
handlar inte om honom så mycket utan om min egen utveckling.

kent kommer alltid vara mina.
de sjunger rakt in i mig.
texterna passar som säkert för en massa andra in på mina stunder.
texterna. ett genialt mästerverk.
jag kastar pil i min kuvös.

efter kent röjde jag och lisa mattan av månen bland högstadiefölk, basketfolk och benke & co of course.
mötte upp pär som var på nöjes.
fyllebyllan gav oss lite tjafs. men det var ju bara trams.
viktigast är att han finns.
pä.

dessutom.
hade aldrig kunnat gå på kent med min pojkvän om det varit rouven.
de är så viktiga för mig och han kunde inte förstå ett ord. även om han hade lärt sig svenska hade han inte förstått. det gjorde mig lite ledsen då.
det spelar ingen roll nu.

e.









En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem

Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser

Minns du vår blodsed, våran lag
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
Jag minns allt, som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns
Att det är långt hem

Och snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen sätter du själv dina gränser

Den där pojken jag aldrig kände
Som gick på gator jag aldrig såg
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte
Under ett tunt och flygigt hår

Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov

Men älskling vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö