Det är dags. För min årliga tillbaka blick.

Jag ser mig dagarna innan 007 ska starta. På en flygplats så välkänd hos ett bolag jag borde fått klippkort hos. Åter igen stod jag och väntade på ett av Ryans Airs plan. Återigen mot Lübeck/Hamburg.

För första gången började jag känna att jag åkte hem. Till vårat hem. Även om Svea också var mitt hem förstås. Men äntligen kände jag att jag var trygg på båda platserna.

Där var våra liv och jag minns att när vi kom hem skulle jag få en present han inte kunde vänta med att ge. Han pratade i gåtor om det. Men det lät stort. När han bad mig sätta mig i soffan, blunda och hålla ut handen höll på att dö. Det for runt i huvudet på mig. Nog för att jag älskade honom, men förlovning redan? Jag började svettas och fick panik. Han kom in och sa att jag egentligen skulle få det på min födelsedag. Så rasslade det till och något tungt landade runt min handled till mitt hjärtas lättnad.

Så fort löpte våren och fnurror på tråden kom och jag mådde nog inte så bra under de där fnurrorna när allt kom omkring. Mitt jag hade bleknat på något vis och någonstans visste jag om det och blev frustrerad över min självständighet jag alltid brutit stolt på. Nu var jag inte det. Inte som förr i alla fall. Trots att jag försökte. Jag försökte skapa fotoprojekt och snurrade runt otaliga varv på okända gator med min portfolio och jag försökte lära känna hans tjejkompisar till mina. Men de var aldrig riktigt min sort. Jag saknade de jag alltid haft runt mig. De som kunde mig utan en enda förklaring.

Allt var egentligen perfekt mellan OSS men inte mellan mig och min förlust av saker jag behöver. Den frustrationen gick ut över oss. Hans med.

Jag behöver självständighet och folk som kan mig. Jag är inte den som är den och inte vill lära känna nytt folk. Jag försökte verkligen hitta mina vänner bland hans i och för sig men de var mitt enda hål ut till kontakter jag kunde skapa. Men ingen föll på mig läppen och så kräsen är jag inte. Jag gillar olika typer.

Tillslut började jag ÄNTLIGEN min språkkurs som var som ett stort andrum där JAG gjorde saker själv, DÄR jag träffade EGNA kompisar och JAG var den som kände dom inte HAN. Hittade en tjej som jag gillade skarpt. Hon jobbade ALLTID när hon inte var i skolan så det blev mest på skolan vi hann ses. Innan hon skulle få det lugnare. Då vi skulle hitta på lite saker för hon var också i samma sits ungefär.

När jag började få kläm på tyskan, våren var påväg och äntligen skulle sommaren komma till Hamburg, det hade jag längtat efter.

Då brakade allt.

Jag gråter och skriker. Vet inte vart jag ska vända mig. Vill bara till någon som känner mig. Alla dom som kan mig var flera hundra mil bort.

Dagen efter funderade jag på att inte gå till skolan. Boka en biljett och åka när han var på jobbet. Jag ringde Ryan Air. Jag ringde tyska bussbolag. Svenska bolag. Tåg och fan vet allt. Jag åkte in på darriga ben och försökte få en tågbiljett som kostade multum. Det var min enda chans.

Tillsist tog jag mig samman. Ska det här bara ta slut... nu??? Det här stämde inte. Jag åkte upp till 4 etaget han jobbar på i Alsterhaus. Visade min biljett och sa att jag kan ta det även om jag inte har råd, fast helst vill jag att vi pratar. Att vi tar oss igenom det här.

Han sa att han kommer hem men sover hos sin mamma. Hur jävla själviska kan man vara?

Jag har ingen, absolut ingen och han ska åka till sin mamma och låta mig sitta själv med tankar och sjumiljoner bitar av ett hjärta????

Jag åkte till skolan i alla fall. för där fanns Christina. Hon sa att ja kunde ju ha kommit eller ringt henne dagen innan. Hon lyssnade och hon vill inte att jag skulle åka.

På kvällen medan jag väntade på hans hemkomst ringde jag mamma tusen gånger och grät. Till sist tänkte han inte ens komma hem utan direkt till hans föräldrar. Jag vart hysterisk. Jag hyperventilerade och fick sådan panik att jag trodde ärligt jag skulle dö. Mamma med. Jag sa att du får ringa hans jobb och säga att han ska komma.

Hon behövde aldrig ringa, han kom hem.

Allt är en svartdimma. Minns inte vad som hände. Jag vet bara att vi insåg det idiotiska och jag skulle åka hem någon vecka tidigare än planerat och bara få lite andrum liksom. Båda behövde det.

Men att det var VI var det ingen tvekan om. Jag bokade biljett till helgen och packade en väska. Jag grät ändå för allt var så hemskt.

Skolan som gick bra, livet kändes som det började ordna till sig även för mig i Tyskland. Så skulle jag åka. Ja så länge det var vi fick jag ju göra det, allt för OSS.

Fredagen innan jag åkte gjorde vi till en heldag. Bara vi. Gick inte längre utanför dörren än när vi handlade mat. Gjorde en god middag och delade på min favorit Ben o Jerrys glass.

Tårar och galna skratt. Helt underbart.

Lördagen.

Flygplatsen. Kyssarna. Alla hans slängkyssar genom fönstret utifrån in till säkerhetskontrollen. Jag skakade.

Jag flög. Bort. Bort. Bort. Alldeles för långt bort.

Bara några dagar senare brister hela hjärtat vi lyckats limma ihop till större del. Jag bara känner hur bitarna ramlar ner och skramlar i fötterna.

Att det var vi den där fredagen innan jag åkte var en lögn. Att jag vad som än hände skulle komma tillbaka när vi andats klart var en ännu större lögn jag tror han visste om innan men lät mig tro på den.

Sveket att inte ens få komma tillbaka och få det på riktigt.

Omöjligheten att förstå det när jag inte fick det på riktigt var grym.

Han var den enda jag någonsin kunnat se en framtid så långt med. Jag har svårt att säga älskar dig.

Han fick det.

Hamnade i ett tillstånd jag aldrig känt. Som coma av gråt. Mamma brukar inte oroa sig eller sjåpa sig. Hon var helt seriöst orolig att nu blir det psyket för Erika. Det här går inte. Jag bara grät. Ändlösa skrik rakt ner i kudden. Det tog aldrig slut i mig. Mamma fick till en början sitta vid min fotända varje kväll och prata om allt och ingenting som inte var känslor eller förknippat med känslorna. Bara för att jag skulle kunna somna.

Som ett barn.

Minns inte vilken dag. Men ganska tidigt efter den dagen skulle jag jobba. Tror det var dagen efter. Jag förmådde mig inte att röra en fena när jag vaknade ur sömnen.

Sömnen räddade mig ibland. Då var det som förr. Eller om det var jobbigt drömde jag om allt. Men värst var när jag vaknade. Första millisekunden var allt en dröm jag just vaknat ur. Innan allt föll över mig igen.

Den dagen jag skulle börja jobba minns jag att mamma fick skrika åt mig. Och jag avskydde henne för det. Fast vad skulle hon gjort?

Jag kom till jobbet. Jag visste hur frågorna skulle komma. Men första dagen var inte på platsen där alla kände mig och vad jag haft för mig den sista tiden. Jag var och jobbade på ett nytt område. Det var räddningen.

För då kunde jag spela att inget hänt. Att vi aldrig ens träffats. Att jag bott där av helt andra skäl. Då kunde jag gå in i min jobbdvala. Dubbelpass och vanliga pass. Bara för att döva.

Sket i allt och kastade iväg ett mail.

Inget var klart med jobbet men biljetten till Cypern var bokad, 2 veckor eller mer. Framtiden fick utvisa.

För svag för vad jag gav mig in på stapplade jag på ännu ett plan. Men nu var jag inte ensam. Nu åkte jag till NÅGON. Och inte vem som helst.

Min Robban Linda.

Den sommaren var det bästa jag kunde ha gjort. Bland solkrämer och paraplydrinkar svävade min sommar förbi med både värme och sol. Transferbussar kom och gick och nya beachpartyn startade.

Jag hade världens bästa sommar jobb som fotograf. Tyckte jag inte från en början men efter ett tag ville jag aldrig åka jag träffade super sköna människor. Nina och Drew som jag bodde med var ju galet sköna. Och nu innan nyår var Nina här och hälsade på.

Jag lärde mig kyssa nya läppar och lärde mig se andra killar. Jag blev sommarbesatt och jag kände hur livet återvände i sommarsolen. Jag sökte samtidigt till sjuksköterskelinjen här och var i Sverige. Mest hade jag ju sökt södra Svea, för jag sökte då när jag och Herr tysk fortfarande hade planer.

Jag kom in i Örebro en dag när jag satt i Napa och kollade mailen.

Jag kände att jag orkade inte flytta själv igen. Orkade inte med nytt folk och nytt liv som jag gjort så många gånger. Nu ville jag hem. Nu ville jag ha mina närmaste NÄRA. När något händer är det dom man vill ha nära. Jag tackade ja till Örebro men även en reserv plats i Karlstad. Andra omgången kom jag in i Karlstad.

Med vemod och en tokbrun bränna lämnade jag Cypern i början av augusti för att åka HEM och styra upp min vardag i Karlstad.

En sommar fylld av fest och sol låg bakom mig, den hade gjort mig gott. Jag valde att inte höra av mig mer än MSN och mail till Rouven. Även vad det gällde mina saker. Vägrade höra hans röst och se hans ansikte och låta mig dras tillbaka bara för att jag kommit hem. I Napa var ju allt lättare för att det var fest och sol varje dag. I skräck åkte jag hem. För rädslan att det jag egentligen kände skulle komma tillbaka.

Visst saknade jag honom när jag kom hem. Men jag hann inte riktigt med det heller.

Jag fick en lägenhet som skulle flyttas in i, jag hade två helger kvar av sommaren i Karlstad då den första innebär kräftskiva med alla mina vänner även Linda som bor i USA och en andra då jag träffade målarkludden efter en tokskoj kväll med Jossan. Måndagen efter den helgen började skolan.

Nu tänkte jag. Nu måste jag vara nykter en längre period.

Sommarens hårda leverne hade minsann satt sina spår, speciellt sytes det på mitt dåliga immunförsvar. Tji fick jag.

Första skrämmande dagen på UNIVESITET som jag så länge fruktat hamnade jag med bortdomnade fötter (av kylan) på lära-känna varandra kvällen. Andra dagen i skolan var jag bakis och det var bara att skratta åt eländet. För fy bubblan vad kul det var med nollningsveckorna. Hamnade i en störtskön klass och Tyskland försvann allt mer i periferin. Jag fick min sista väska. Grät över ett par tofflor men det var nog sista gången jag grät för oss.

Fortsatte träffa målarkludden sporadiskt och insåg väl att jag inte hade en aning om vart det var på väg. Vad jag ville om jag ens kunde ta upp något med honom för jag visste inte alls vad jag själv ville. Ville jag vara singel eller inte just nu. Var jag stark nog för att inled något?

Jag behövde inte tänka på det särskilt länge. Medan jag träffade kludden så kom P in i mitt liv. Skulle vilja skriva med stormkliv. Riktigt så var det väl inte. Vi hade hängt lite i skolan med några andra. Hade inte direkt sett den potentialen i honom då. Sedan kom en tentafest utan dess like.

Efter termin 1 största tenta jobbade jag natt. Dagen efter hade vi fest. Ni kan ju förstå mitt skick. Att P sov här då visste jag nog inte riktigt varför när jag tänker efter. Sedan visade han ganska stort intresse. Jag blev allt mer förvirrad. Målarkludden då?

Jag berättade läget för P men insåg att jag inte kunde låta han gå. Det var ändå något visst med idol pärra.

Tillslut insåg jag ju själv att jag var tvungen att välja.

Jag var trött på herr Kludd. Hans oseriöshet och hans underliga sätt.

Vann inte P redan innan jag visste det själv? Han visade ju vad han tyckte och han var inte särskilt underlig heller.

Fast fortfarande... vad ville jag, själv?

Idag vet jag vad jag vill med det. Ångrar inte mitt val om jag säger så.

Vakande bredvid P igår efter en underbar nyårshelg. Nyårsdagen slog alla rekord. HIGH FIVE!

Så från Hamburg via Ayia Napa till Karlstad.

Det var mitt 2007.

Nu hägrar fler tentor och fler pussar av P och nya äventyr.

Herr Tysk kommer alltid vara speciell för mig. Inte för att jag riktigt kan säga det nu. Men en dag när jag inte minns bara det onda utan även allt det fina vi hade. Det dröjer. Och det får dröja.

Fast det hade gått fortare om jag fick ett riktigt avslut.

Det kommer vi aldrig få.

Nu är det jag och mitt Karlstad som ska lära känna varandra igen.
Sedan mitten av gymnasiet har jag velat bort härifrån.
Jag åkte.
Nu för första gången trivs jag igen i min stad.
En underbar känsla.
 

Gott Nytt 2008!









FINALLY GOT A NEW YEARS PARTY... even if I would have loved to be with Nina.
but this emergency party turned out really good.



swing it magistern!



kusinerna återförenade.



min egen idol pär.



ash då soffan. en olycka händer så lätt!



inte varje nyår man kan sitta på rumpan på barmark.



och som alltid.
kusinerna porr.

nu får ni inte se mer, för datorn hänger sig så fort jag laddar in en bild.

e.