skitskraj rent ut sagt.

heeeeeeeeeeeeeelt galet!

vi var 10-11 st som ej anmält oss till tentan. där satt vi på rad på skambänken och såg de andra gå in en efter en. de lediga platserna sinade och det slutade på tre lediga platser när kl var 14 och tentan började.
där ute satt vi. alla toknervösa och måde skit. ja jag mådde verkligen aaasdåligt av det. och jag var inte ensam.
det är aldrig så många som inte anmäler sig.
det är aldrig så få platser lediga.
14.40 var klockslaget vi väntade på.
då skulle de 3 platserna lottas ut. om ingen mer hade kommit o det blev än färre platser.
jag vinner aldrig i lotteri.
14.40 kom gubben med lotterilådan ut.
7 nitar. 3 vinster.
jag satt i mitten någonstans i dragningen. när jag skulle ta min lott hade 2 platser redan gått.
det var flera stycken efter mig.
det kunde ju inte bli den sista platsen redan när jag tog lotten tänkte jag.
det blev det.
alltså jag blev så stöööört glad. jag bara skrek så alla i tentasalen hörde mig typ. men jag bjuder på den.
helt skakis va man.
konstigt att man kan bli så nervös för det.
lyckligast i stan när jag kom in, ville bara säga heeeej hallååå jag kom in.
fick istället snällt smyga in längst bak o börja skriva. det gick inte. allt vara kaos i skallen. inte den bästa laddningen inför en tenta.
jag tyckte jag fick G bara av att komma in.
så enkelt var det ju inte.
tentan avr bajs.
blir det G blir det på ihopskrapade poäng.
men nu har jag fått göra den i alla fall.

tentamys med klassen vid idol och en pär i min säng samma natt. mmmm.
sedan gjorde vi stan eller han gjorde stan på lördagen och shoppade loss. trötta och mätta var det dags att svira om för tentaferre!
det var skojs men lite segt i början.

påväg hem verkade p konstig. jag undrade vad det var. jag måste prata med dig. vi tar det hemma.
nej det gör vi inte. vi tar det nu. vid en port på gatan bakom sats stod vi säkert en timme.
någon sa att man ska passa sig för dig säger p.
????? är det enda som går runt i mitt huvud.
ursäkta? vem är någon? vem vet något om vad jag gör? vem yttrar sig?
fick reda på var det kom ifrån. och jag blev inte glad. alls.
mig behöver man inte passa sig för om man spelar mig rätt.
sedan bladdrade vi på om allt möjligt jobbigt man velat säga men inte har sagts.
plötsligt kände jag mig illa till mods. plötsligt blev min siffra något dåligt.
hur blev det så?
plötsligt sattes mycket på snurr och jag visste inte riktigt vad som hände.
när jag letade fram min siffra fick p panik och jag blev alldeles paff.
sen fick jag panik.
jag har fortfarande panik.
att våga släppa. lita på. bli sårbar.
det är som ni vet en stor rädsla för mig.
tillit.
så viktigt och så svårt.
nu blev det inte lättare alls.
hur ska jag orka med det?
bråka med min rädsla, min svartsjuka och detta?
för nu när jag vet detta kommer jag ihåg hur svartsjuk jag kan vara. inte alltid. men vissa lägen kommer det över mig. som en ond sjukdom. jag har inte kontroll över den och jag mår fruktansvärt dåligt när den kommer. jag vill inte vara sån. sen blir jag sån ändå. för inget kan stoppa det. jag har inte varit det obefogat heller.
och nu kommer jag vara misstänksam på ett ohälsosamt sätt.
något som kanske kommer förstöra det vi har.
men inte heller nu är det obefogat. men det är inte nyttigt.
hade det varit bättre om du inte sagt något?
då hade det varit som förut.
fast då hade vi missat ett steg som jag tror betydde ganska mycket. speciellt för förståelse.
men det skrämmer skiten ur mig fullkomligt.
och tro inte det kommer gå smärtfritt.

jag har så svårt att ge komplimanger och ge bekräftelse i ord. speciellt när jag inte vet hur jag känner åt vilket håll allt spretar. innan jag själv vet.
jag skulle kunna skriva en uppsats om dina läppar. en bok om dina armar och en artikel om vad som kanske bubblar.
men jag har så svårt när du stirrar rakt in i mina ögon att säga det.
min tunga blir lam och jag vill skriva en lapp istället.
jag vet att sånt kommer sen för mig.
även när jag vet eller inte.
men jag måste lära känna ordentligt först.
men jag är dålig på sådant överhuvud taget.
och när man själv får en fin kommentar kan jag inte säga du med. känns så fånigt som om jag bara säger det för att du sa något.
och när jag väl ska säga något själv så blir som sagt tungan lam och rösten går o gömmer sig.
tålamod. det kommer. kanske inte så ofta som du önskar. men det kommer.

mest av allt är jag rädd.


e.


Kommentarer
Postat av: systern

vaddå passa sig?

2007-12-09 @ 21:03:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0